Posted by: Miriam | March 2, 2010

Att vara vuxen

En fördel med att vara vuxen är att man får göra som man vill. Det brukade jag avundsjukt tänka när jag var liten. Särskilt när jag var hemma hos mormor & morfar och vi skulle äta gröt. Jag gillar gröt, det har jag alltid gjort. Men jag vill ha socker. Ganska mycket socker faktiskt. Det fick jag inte för mamma. Men morfar, han fick ta precis hur mycket socker han ville. Det var ingen som sade till honom.
Mormor & morfar hade ingen sådan där fånig sockerströare som vi hade hemma. Nejdå, en skål med socker och en tesked i den. En ganska stor tesked faktiskt. Morfar han fyllde den, gång på gång, och strödde över gröten. Det blev ett sådant där tjockt härligt lager, ni vet ett sådant som är vitt ovanpå och alldeles smält därunder där sockret möter den varma gröten. Själv hann jag knappt hälla ens en endaste liten sked socker på min gröt innan mamma sade stopp. Då sneglade jag på morfar och tänkte att när jag blir stor ska jag också ta så där mycket socker på min gröt, precis som morfar.

Nu är jag stor. Och kan ta precis hur mycket socker jag vill på gröten. Men en annan faktor har kommit in i bilden; jag är nämligen även mamma. Och som mamma finns det visst en inbyggd kontroll-gen som avgör hur mycket socker ens barn får ta. Min son tar alldeles för mycket. Varje gång. Så jag måste säga till honom, och när man har gjort det vågar man inte själv ösa på sådär mycket som man kanske egentligen vill. Det känns ju fel, att jag skulle få ta mer socker än han. Morfar gjorde ju det, men det var å andra sidan inte han som sade att jag inte fick ta så mycket. Så han står utanför det här. Men själv kan jag alltså inte sätta stopp för min sons överdrivna sockerkonsumtion och sedan med gott samvete överdriva själv. Bara när han inte är med. Då vågar jag! Jag önskar att jag inte var en sådan där sockerpolis, men jag kan inte hjälpa det. Det kommer automatiskt. Och han tar faktiskt alldeles för mycket socker. Det är inte nyttigt. Fast gott.

Posted by: Miriam | January 13, 2010

Hur rik är du?

Jag gillar blommor.
Det är en kärlek som inte alltid är besvarad har jag märkt. Men ibland lyckas man, och det är en sådan skön känsla när man får den där stackars slokande växten att glatt sträcka sina blad mot himlen och ljuset igen!

Min favorit bland krukväxterna är utan tvekan hibiskusen. Jag fick en sådan när jag var tolv år gammal och den blommade nästan jämt. Helt fantastiskt vacker var den. Den överlevde också, mot alla odds. För är man krukväxt i min vård har man det inte alltid lätt. Man får inget vatten, inget vatten, inget vatten och sedan – helt plötsligt – hur mycket vatten som helst. Jag antar att jag borde äga monsunväxter, sådana som är vana vid torka långa tider och sedan regnperiod…

Men åter till min lilla hibiskus. Den dog när jag var 25 år. Tänk, det var en sorgens dag det. I tretton år hade den klarat sig i min inte alltför ömma vård. Vi gick igenom mycket tillsammans. Eller, ja, det var nog mest jag som gick igenom saker under den perioden – hibiskusen mest bara stod där. Bytte hem några gånger, men annars mest ingenting.
Jag har faktiskt aldrig ägt någon hibiskus sedan dess. Märkligt egentligen, med tanke på epitetet jag gav den tidigare. Men nu har jag blivit något av en krukväxtmästare. Allt lever och frodas här i det Nilssonska hemmet. Det tycker jag om!

Vi var bortresta några dagar nu i början av året. Precis innan vi åkte hade vi fått en azalea. Det är en vacker blomma, fast tyvärr en av de sorter som inte brukar trivas så bra hos mig.
Jag vattnade den ömt och sade några fina ord innan vi åkte. När vi kom hem stod den i alla fall och slokade på ett bord. Och jag som undvikt att ställa den över något element utan gett den hedersplatsen mitt i finrummet. Men skam den som ger sig! Jag kranade upp ett bad och doppade ner hela krukan i ca 30 sekunder, sedan fick den rinna av. Och döm om min förvåning – det fungerade! Nu står den och blommar så vackert här bredvid datorn.

Mitt nästa projekt blir att ta reda på hur i all världen man får minirosor att överleva. I mitt hem har de sällan levt längre än snittblommorna brukar göra. Jag börjar undra om de inte har samma livslängd. Min syster – som just gett mig vackra, gula minirosor – sade att jag kan plantera ut dem till våren. Men det är långt dit…

Jag vet i alla fall att de inte vill ha samma behandling som azaleor vill. För jag badade mina minirosor enligt samma recept och nu är tre av fem blommor brunfärgade. Jag är rädd att jag har dränkt dem. Om de klarar sig till våren ska jag absolut sätta ut dem. Växterna utomhus brukar generellt ha lite större överlevnadschanser än de inomhus. I alla fall hos mig.

Det är fascinerande, det där med växtkraft och överlevnadsförmåga. Ibland tror man att det är något som enbart blivit växter och djur förunnat och på något sätt gått oss människor förbi. Sedan jag skrev mitt första inlägg, då när vi förlorade vårt barn, har jag förstått hur många det finns i samma situation som vi. Hur vanligt det är att inte kunna få barn, fast man vill. Varför är det så? Jag vet ju varför det är så för oss, men rent generellt alltså.
Väntar man för länge? Är man för gammal när man väl ”får tid”? Är vårt moderna samhälle uppbyggt så att barn inte riktigt får plats? Är det viktigare med karriär än med barn? Svåra frågor, särskilt som en del nog ibland måste med ”ja” besvaras.

Och då kommer jag osökt att tänka på vad det är som gör en rik. Jag vill med bestämdhet hävda att pengar inte ligger högst upp på den listan. Vår son har alltid levt med uppfattningen att han är rik. Det är en uppfattning jag delar med honom, jag uppmuntrar honom i det tänkandet varje gång han för det på tal. För vi är rika. Inte så att vi har de bäst betalda jobben eller mest välfyllda kontona. Men vi har aldrig fattats mat på bordet, vi har alltid kunnat ge varandra kärlek och uppskattning, vi har hur många vänner som helst och en underbar familj som stöttar oss i vått och torrt, vi bor i ett underbart hus, vi har mål och mening med våra liv. Det kallar jag rikedom!

Sedan har jag absolut inget emot pengar, det är en vara man inte kan vara utan, men det är inte min drivkraft här i livet. Är det din?

Posted by: Miriam | January 11, 2010

Tänk så mycket man tar för givet

Tänk så mycket man tar för givet. Familj, vänner, omständigheter som alltid tett sig på ett visst sätt – visst förväntar man sig att det ska fortsätta vara så? Och ändå vet man att det ju inte alls är så självklart, egentligen.

Vi har pratat en del om det, min man och jag. Om hur de saker vi har gått igenom tillsammans har fått oss att vilja vara det ännu mer – tillsammans alltså. Hur självklart det har varit för oss. Genom allt – glädjen över vår son, kampen mot cancer, glädjen över att besegra den, sterilitet, IVF-behandlingar, lyckan över drömhuset, alla vänner, föräldrar, syskon, ja kort sagt allt som hänt i vårt gemensamma liv, bra som dåligt – har vi tillsammans blivit starkare. Och ändå har det varit långt ifrån självklart, egentligen. För vi är inga supermänniskor, hur gärna man än skulle önska det. Vi har haft våra duster om både stort och smått. Mest smått, när man tänker efter. Kanske mest för att jag är envis som en åsna. Det har jag efter farmor, hon brukade påpeka det. Men någonstans – mitt i allt det där man gör som man egentligen inte borde göra, alla de saker man säger som egentligen borde vara osagda – mitt i allt det har vi ändå på något sätt lyckats få till det riktigt bra. Jag antar att en stor del av äran för det tillfaller min man, för en bättre vän, man eller pappa till min son kunde jag inte ha hittat om jag så letat i hundra år. Alla har vi väl saker i bagaget som vi inte är särskilt stolta över – jag har då verkligen min andel. En del kan man ha svårt att förlåta sig själv. Men förlåtelse har aldrig varit långt ifrån min man. En mer storsint, generös person finns inte – det är bara så. Och det säger jag inte bara för att jag snart fyller år och önskar mig en mysig spa-weekend på tu man hand. Inte bara därför…

Hur som helst har vi pratat om det där, hur kärleken och vänskapen kan växa. Och vi kom fram till att det kan den inte göra av sig själv, på egen hand. Min man sade att om han inte fått känna att han var betydelsefull i mitt liv, att det han sade och den han var var viktigt för mig – visst hade glöden och viljan att vara tillsammans falnat då. Om den ena alltid var den som servade, visade uppskattning och gav, medan den andra bara tackade och tog emot – visst hade det blivit sprickor i murverket då. Jag kunde inget annat än hålla med, samtidigt som jag insåg att han lagat både lunch och middag till mig i säkert tre dagar, medan jag inte gjort stort mycket för honom alls. Den kvällen var det jag som lagade mat, man vill ju inte riskera något!

Det är svårt det där att inte ta saker för givna, men jag ska försöka! Hoppas du också vill göra detsamma. Visa din respektive, dina barn, dina vänner, din familj lite uppskattning när de minst anar det. Jag tror vi behöver det allihop. Och vem vet, det kanske hjälper dig att få behålla det där som du tar för givet ska finnas där. Och kanske dessutom lägger till ännu mer, sådant du inte ens kunde drömma om. Jag tycker att det gör livet så spännande.

Bilden nedan har vår son dekorerat. Han har namngett konstverket “elskade familjen”

Posted by: Miriam | January 6, 2010

Thoughts around an unborn child

Privileged. Fortunate. Blessed. Maybe the last word isn’t widely used today, but I know it is a description of me, lying next to my husband by the open fire in our living room.

The previous day these feelings weren’t dominant in my mind, but waking up after a long and restless night I realize this is what I am. Not someone I know or heard about, but me. The thoughts are there since my eyes fell on a vase of flowers first thing this morning. It’s not just any flowers, it is 10 beautiful roses in various colours and the most beautiful item is the card tucked in among the buds that are just about to burst open. I don’t need to open the card to see the written words; they have landed in my heart, written by the hand of a 10-year-old: “You are the best mom in the world; no one can take that from you. And remember hope is still there. Kisses and hugs Henrik”.

These words had brought me back to tears the day before, even though I had decided to be strong for my little boy. He who had just had one of his life’s dreams utterly crushed. Besides, we didn’t know for sure, the bleeding had only begun. It hadn’t been bleeding a lot. I tried to stay calm, also for the sake of my unborn baby, I didn’t want to increase the bleeding by worrying – especially as the worry might be unjustified. One can bleed in the beginning of a pregnancy.
But I had completed 13 weeks and 1 day; I had taken care of the first nervous third of the pregnancy, the part where the risk of miscarriage is paramount. I should be able to relax and enjoy, this was supposed to be the calm part. The harmonic one. But harmonious wasn’t exactly what distinguished me the most right there and then.

It was New Year’s Eve and we had a lot of things to do on this last day of the year. But I was bleeding and we decided to go to the hospital to have it checked. If nothing else I thought it would be good with an ultrasound to confirm that our baby was alive and kicking – even though that thought seemed to be too fantastic to be true. Before we left we sat down together, our small family of three. We told our son what might be taking place and then we cried together all three of us, cried and prayed.
While I took a shower to get ready to go, father and son went out to get some new year’s crackers for the evening. Fire crackers and flowers. The ones that made me cry when I wanted to comfort. But I believe we found comfort in each other anyway, my boys and I. To be able to cry together is healing. After this we left, our boy to a new year’s party and my husband and I to the women’s clinic. Dad would join the party later; I was planning on going home to get some rest.

The life I carried within wasn’t alive and kicking, as I had hoped but not really dared to believe. It had actually stopped growing about three weeks earlier and was a tiny little bundle of just over an inch – instead of the complete little baby of nearly 3 inches one expects to find after 13 completed weeks. We knew we weren’t mistaken on which day the conception took place, an IVF is very precise. We had also seen the little heart beat when the baby was seven weeks old and everything looked just fine then – even though all we could see was a tiny white lump moving inside a black cavity. The black cavity was larger now, and so was our baby, only not large enough. But we could see our baby very clearly. The head, so large in proportion to the rest of the body, where the arms and legs were barely visible. But it was there – our baby. But the heart had stopped beating and the body stopped growing.
We were booked in for surgery the following morning, even though it was New Year’s Day. It had been too long to wait till the following weekday, which was four days ahead. We left the hospital dazed and very, very sad. On our way home we stopped to buy sanitary towels, I hadn’t been planning on needing those for many months and we were crying. But we were in the area of the hospital, so I thought people must have seen people like us before. And I wasn’t ashamed at all; we had just lost an unborn baby – again.

When I came home I sat down to read a little about the surgery, I needed answers to some questions I had. My husband went to the party where our son was, we were determined he would get a great New Year’s Eve. All of the sudden I felt a snap in my belly and I ran to the bathroom, but I was too slow. I think the water burst, and it was a lot. The pain kicked in and I called my husband. Our boy had a good evening with friends, where I sat I needed my husband desperately – and I think he felt the same way.
The following two hours were terrible. I had to spend most of them in the bathroom and I nearly threw up from pain before it was all over. What the doctor wanted to spare us by giving us a time for surgery happened anyway and in a way I was happy about it. The surgery would have meant the doctors would scrape out my little baby. I was glad we didn’t have to go through that.

Next morning at the hospital they saw my body had done a great job at taking care of what was needed to be done and they sent me home with some pills to stop the production of breast milk. Because when the delivery started, so did the production of breast milk to provide nourishment for the baby being born. But this baby didn’t need any nourishment, it had already returned to its creator. My breasts didn’t care, though, and kept on producing. The pills I got would hopefully do a good job quickly.

And hopefully, during our future last IVF treatment, we’ll be able to get a sibling for our son, who just turned 11. We’ll just let the wounds heal first. With five children in heaven and only one here on earth we hope to be able to even out the odds some. But no matter what – I live together with the love of my life since almost 14 years and we have got the most gorgeous son anyone could ever ask for. We have been through some trials, most definitely, but we have gone through it together and it has strengthened us – both individually, as a couple and as a family. And all these things add up to the conclusion of what I am: Privileged. Fortunate. Blessed.

Posted by: Miriam | January 5, 2010

Tankar kring ett ofött barn

Priviligerad. Lyckligt lottad. Välsignad. Det sistnämnda är ett ord som kanske inte används så flitigt idag, men jag vet att det beskriver mig, där jag ligger bredvid min man vid kaminen i vårt vardagsrum.

Dagen före kände jag mig egentligen allt annat än just detta, men när jag vaknar efter en lång och orolig natt är det ändå så jag känner. Inte om någon jag hört talas om eller känner till, utan om mig. Tankarna kommer eftersom mina ögon direkt när jag vaknade landat på en vas med rosor. Det är inte vilka rosor som helst, det är 10 vackra rosor i olika färger och det vackraste med dem är kortet som sitter instucket mellan knopparna som just börjat slå ut. Jag behöver inte ta fram det för att se orden som står skrivna, de har landat i mitt hjärta, skrivna med en 10-årings handstil: ”Du är världens bästa mamma och det kan ingen annan ta ifrån dig. Och kom ihåg att hoppet finns kvar. Puss o kram Henrik”

Dagen innan hade just dessa ord fått mig att börja gråta igen, trots att jag stålsatt mig för att kunna vara stark för min lille pojkes skull. Han som just fått en av sitt livs största drömmar krossad. Dessutom visste vi ju inte säkert, det hade bara börjat blöda. Det hade inte kommit så mycket. Jag försökte hålla mig lugn även för det barn jag bar inom mig, jag ville ju inte riskera att blödningarna skulle förvärras på grund av min oro, som trots allt kunde vara obefogad. Man kan ha blödningar i början av graviditeten utan att det är någon fara. Men jag hade fullbordat 13 veckor och en dag, jag hade klarat av den första nervösa tredjedelen av graviditeten, den där missfallsrisken är som störst. Jag borde nu kunna andas ut och njuta, denna del skulle ju vara den lugna delen. Den harmoniska. Fast harmonisk var inte det som kännetecknade mig mest just då.

Det var nyårsafton och vi hade egentligen hur mycket som helst på agendan denna årets sista dag. Men blöder man så blöder man och vi bestämde oss för att åka in och få saken kontrollerad, om inte annat tyckte jag det skulle vara skönt med ett ultraljud som bekräftade att det lilla livet levde i högsta välmåga – även om detta kändes som en alltför fantastisk tanke för att vara sann.
Innan vi åkte satte vi oss ner tillsammans, vår lilla familj om tre personer. Ja, och så det lilla barnet i magen förstås. Vi berättade för vår pojke hur läget var och sedan grät vi tillsammans alla tre, grät och bad. Medan jag duschade och gjorde mig i ordning stack far och son ut och köpte nyårsraketer för kvällens festligheter. Raketer och blommor. De som fick mig att gråta när jag tänkte jag skulle trösta. Men jag tror vi fann tröst i varandra ändå, jag och mina pojkar. Att kunna gråta tillsammans är en väldig läkedom. Sedan åkte vi, grabben till nyårsfest och vi till kvinnokliniken. Pappa skulle ansluta till festen senare, jag tänkte åka hem och vila.

Det lilla liv som jag bar inom mig levde nu inte i högsta välmåga, som jag hade hoppats men innerst inne inte vågat tro. Det hade i själva verket slutat växa ungefär tre veckor tidigare och var ett litet, litet knyte på 2,7 cm – istället för det fulländade lilla barn på 7 cm man förväntar sig att finna efter 13 fullgångna veckor. Vi visste att vi inte tagit fel på befruktningsdag, en provrörsbefruktning är väldigt exakt. Vi hade dessutom fått se det lilla hjärtat slå när bebisen var 7 veckor gammal och då såg allt bra ut – även om allt man kunde se var en liten pickande vit klump högst upp i ett svart hålrum. Det svarta hålrummet var större nu och det var vår bebis också, fast inte tillräckligt. Men vi kunde se vårt barn, klart och tydligt. Huvudet, som var så där oproportionerligt stort i förhållande till den lilla kroppen där armar och ben knappt kunde urskiljas. Men det var där – vårt barn. Fast hjärtat hade slutat slå och kroppen slutat växa.
Vi fick en tid inbokad för operation nästa morgon, trots att det var nyårsdag och allt. Det vore för länge att vänta till nästa vardag, som låg fyra dagar framåt i tiden. Omtumlade och mycket, mycket ledsna körde vi hemåt. Vi stannade till i en affär för att köpa bindor, jag hade ju inte tänkt behöva sådana på många månader ännu och vi gick där och grät. Men vi var i närheten av sjukhuset, så jag tänkte att folk måste vara vana att se sådana som oss. Skämdes gjorde jag absolut inte, vi hade ju precis förlorat ett ofött barn – igen.

Väl hemkommen satte jag mig framför datorn, tänkte jag skulle läsa lite om vad operationen innebar och få lite svar på frågor jag hade. Min man åkte till festen där vår son befann sig, grabben skulle i alla fall få en rolig nyårsafton – det var vi fast beslutna om. Plötsligt kluckade det till i magen och jag sprang så fort jag kunde de tjugo stegen bort till badrummet. Men trots en binda som var större än mina trosor och trots mina snabba steg hann jag ändå inte fram i tid. Jag tror det var vattnet som gick, och det hinner bildas en del under 13 veckor. Sedan satte smärtorna in på allvar och jag ringde efter min man. Vår grabb hade en trevlig nyårsafton med goda vänner på festen, men där jag satt var jag i desperat behov av min älskade make – och jag tror han kände likadant.
De dryga två timmarna som följde var verkligen dryga. Större delen av dem fick jag sitta på toaletten och när allt var över var jag spyfärdig av smärta. Det som läkaren velat bespara oss genom att boka in oss på operation hade hänt i alla fall och på sätt och vis var jag glad över detta. En operation innebär nämligen ”skrapning” och blotta ordet får mig att rysa av obehag. De skulle alltså ta sig in i min livmoder och skrapa ut min lilla bebis. Jag var tacksam att vi slapp detta.

På sjukhuset nästa morgon kunde de bara konstatera att kroppen gjort ett fint arbete med att ta hand om det som behövde göras och jag fick åka hem med ett par tabletter mot mjölkproduktionen i brösten. Som de läckte tänkte jag annars att jag kunnat ta anställning som någons amma, men jag har för mig att det inte är ett vidare utbrett yrke i våra dagar. När min kropp påbörjade förlossningsarbetet startade nämligen också mjölkproduktionen för att kunna ge näring åt barnet som föddes fram. Men detta barn behövde ingen näring, det hade redan återvänt till sin skapare. Föga hjälpte det att påpeka detta för mina bröst, som fortsatt att spänna och pressa fram livgivande droppar. Förhoppningsvis skulle de piller jag fått verka snabbt.

Och förhoppningsvis ska vi, när vi gör vårt sista IVF försök, kunna skaffa ett syskon till vår pojke som just har fyllt 11 år. Vi ska bara låta såren få läka färdigt först. Med fem barn i himlen och ett här på jorden hoppas vi kunna jämna ut oddsen något.
Men oavsett hur det går med den saken lever jag tillsammans med mitt livs kärlek sedan snart 14 år tillbaka och vi har fått den mest underbare son någon någonsin kunnat önska. Vi har gått igenom en del, det har vi, men vi har gått igenom det tillsammans och det har stärkt oss – både individuellt, som par och som familj. Och det är allt detta sammantaget som gör att jag återigen inser vad jag är: Priviligerad. Lyckligt lottad. Välsignad.

Posted by: Miriam | February 24, 2009

Here we go…

So now it’s official – I have started my own blog!

I was planning on writing about things that matter in life – hopefully not just in mine but also in yours.
Since I have friends in various places I have decided to write in English – I hope my Swedish friends won’t mind?!

Well, this first post is simply just a short announcement to let y’all know I’ve started. My next post will actually be about something! 😉

Take care and have a great day everyone!
Love, Miriam

Categories